Vid flera tillfällen har jag fått frågan hur jag tycker det är med allt som är förändrat i Nolby sen bygget av nya E4an, av vår gamla gård finns stallet fortfarande kvar men huset vi bodde i och jag växte upp i är rivet. Det kändes naturligtvis lite konstigt att se detta och för inte allt för längesedan stötte jag på ett textstycke i en bok som såväl beskrev detta så bra:
Ur Tusen olevda liv finns inom mig, av Tomas Sjödin.
” Man kan aldrig återvända. Man kan resa tillbaka, men man kan inte återvända. Det vi kallar hembygden eller barndomsmiljön är bara till en mindre del mark och skog och sjö eller älv och hus och arbetsplatser.
Det väsentliga är sammanhanget, det mänskliga sammanhanget. Och det förändras ständigt, och mycket fort. Ska man inte märka det, ska man själv vara kvar i det föränderliga. Växa med. Har man en gång flyttat, förblir man en främmande.
Det finns ingen väg tillbaka. Men man bär alltsammans med sig. Som det var. Och det är bara så det finns.”
Jag tyckte det var en vacker beskrivning och något jag verkligen ville dela med mig av.
Malins Euphori 