Att vara lugn och ha bra tålamod är ju fantastiskt, speciellt när man håller på med hästar och det anser jag att jag har men någongång ungefär vart 5e år eller så då råkar man på en situation som gör att man blir lite lätt vansinnig.
För många år sedan hade jag en stor fux importerad från Tyskland som var välutbildad men inte helt lättriden, han kunde absolut alla trix i världen för att man inte skulle komma till arbete. Jag minns en sommar då de hade tagit av taket på spåncontainern vid ridskolan och det låg bredvid paddocken, det hörnet ville han inte gå ut i på hela sommaren och det var ju rätt svårt att öva program osv och alltid skulle det hittas på både det ena och det andra så fort man närmade sig den kortsidan.
Det bör dock tilläggas att under denna tid åkte jag också på en del tävlingar på andra klubbar och han gick som tåget inne på banan så fort domaren blåste i pipan, vann och placerade sig för det mesta, samtidigt som att han hemma kunde leva en hel rövare. Det var ju jätteroligt att hästen gick så bra när man var på tävling men tävlingsdagarna är få i jämfört med vardagarna.
Denna häst höll på att göra mig galen och som tur var hade mamma så mycket erfarenhet av olika typer av hästar så av henne lärde jag mig att när det inte funkar i kommunikationen och man blir mer och mer irriterad är det bättre att avbryta gå hem med hästen ta det lugnt ett tag och sen börja om.
Det funkade i princip jämt och det tog oss igenom mycket krångel. Efter den sommarens förbannade kämpande längs kortsidan med taket, kan man ju tro att allt skulle bli frid och fröjd när taket flyttats och satts tillbaka på sin plats men icke, då var det nya fjanterier på samma ställe som för att nu såg det annorlunda ut där igen för taket var borta….
Min första egna travhäst var också ett kapitel för sig, när jag skulle börja träna henne så fick jag verkligen veta att jag levde, första gången jag skulle köra drog hon järnet varje gång jag körde på banans ena långsida, lite som för att skrämmas kändes det som.
Andra gången när jag körde runt banan hemma så gick det inte att köra förbi backen upp till stallet utan att hon stannade och tjurade eller helt sonika vek av och sprang upp till stallet. När man skulle vända därifrån stod hon på bakbenen. Det slutade med att jag fick kliva av vagnen och leda henne därifrån några gånger under samma pass men hon ledsnade på det till slut. Vilken seger, det gick både att köra på banan och kontrollera farten där…
Då kom nästa grej när jag skulle börja ge mig ut längs träningsvägarna , nu gick det inte att få henne från träningsbanan hemma, hon stannade bara och stog och stegrade så fort man styrde mot Ego Boyvägen. Då fick jag tjata på med det några gånger innan hon gav med sig med det.
Så småningom kom vi iväg och när vi började köra intervaller i Tallstugan då kom nästa grej hon vägrade vända på vändplanen, återigen diverse stegringar och små hopp. Jag fick börja köra ända hem och tillbaka till intervallen mellan varje intervall för jag vägrade ge mig. Så höll de på och sen var det det där med att hämta henne i boxen, vände sig med rumpan mot en och viftade med bakbenen. Men jag tjurade på både i stallet och under alla krumelurer som hon kunde hitta på under våra körturer och plötsligt efter en tid hade hon spelat ut hela registret och helt plötsligt var jag accepterad och från den dagen var jag hennes människa.
Med betoning på hennes människa, jag höll ju på med allt möjligt redan då, massage osv och hon var världens snällaste häst så länge vi var ensamma men fick vi besök i stallet av nån som skulle prata med mig så blev hon världens grinigaste mot den personen ungefär som att de kom och störde, öronen slickade bakåt och små arga utfall. Det gjorde att de flesta tyckte att hon var ungefär den grinigaste och otrevligaste hästen som gick i ett par järnskor och de kunde inte fatta att jag kunde hålla på med nå dylikt.
Men hon var faktiskt väldigt snäll och när hon inte tävlade längre blev hon betydligt lättare att handskas med även för andra.
(På bilden mamma Eli Tant i egen hög person.)
Desideria är ju utan tvekan sin mors dotter även om hon är mycket tuffare, elak mot andra hästar precis som sin mor men snäppet värre och hon var faktiskt inte helt lättsam när vi fick hem henne som tvååring men med tiden så har vi växt ihop och blivit kompisar, och jag tycker nu att hon är en lättsam häst för det mesta.
Hennes storebror däremot har ju haft lite lustiga idéer men mest varit mesig och rätt lat och man har ju undrat om det inte funnits någon som helst likhet med mamman i humöret och ja idag fick jag så jag teg.
Tanken var att rida galoppintervaller och han kändes pigg och fin och idag när jag skulle värma upp i trav så kändes han så himla pigg ,alert och en snärt i steget som jag aldrig känt förut så Wow tänkte jag nu har hästen gått framåt…. Första galoppintervallen kändes kanon sen försökte han sticka ner på rakbanan när jag skulle vända och sen drog han iväg järnet uppför i trav. Ok tänkte jag jag får vända till lite bättre nästa gång….just det nästa gång, då vägrade han vända överhuvudtaget började leva rövare för att få av mig så jag gick ner på rakbanan och använde vändplanen där kom i gång i galopp igen och upp i backen.
Bröt av till trav där jag brukar sakta ner för att efter detta tog han ny fart och drog iväg i trav förbi vändstället och upp på långa slingan i skogen, och innan jag fick stopp…
det var som att försöka stoppa ett skenande ånglok.
Sen var det blandade småhopp ,stegringar osv vid nästa vändning för då skulle han hem, hade han bestämt. Det slutade med att jag helt sonika klev av och så fick han gå dit han nu inte ville och sen gick vi hem. Så idag visade han att han faktiskt är mammas pojke trots allt.
Förhoppningsvis är det just det att han är så mycket tränad nu och i så bra form att han börjat få idéer, han är inte bara stor längre utan han har blivit stark också. Jag har iallafall aldrig känt den gåvilja och så lätt som han sprang som idag, även om det just då inte riktigt var det som efterfrågades.
Malins Euphori 