Kallblodshästen har historiskt sett varit i människans tjänst som en arbetshäst och har färre röda blodceller per samma volym av blod och det gör att dess förmåga att vara lika snabb över längre distanser inte är lika bra som ett varmblod.
Kallblodets lungor och luftvägar är inte så stora som på en lättare typ av häst, så den kallblodiga hästen får mindre”luft” till fart och uthållighet.
Kallblodet har en grövre kropp som är väl rundad vilket behövdes för att hålla värmen och överleva i klimatet i norr.
Den har en kortare och tjockare nacke där dess mindre yta för sin massa håller värmen bättre än en lång och smal hals.
De kortare benen minskar utrymmet under kroppen så att den inte kyls av lika lätt av vinden.
Hovarna är relativt stora och platta för att lätt kunna ta sig över mjuka och våta marker, jämfört med ökenhästens mindre konkava hovar som lätt skulle ta sig fram vid klippiga och steniga marker.
Kallblodet har ett tjockare skinn med mer underhudsfett som lättare håller värmen och den tjockare pälsen hjälper också till.
Det tjockare skinnet är också anpassat för att isolera så att hästen inte ska svettas lika lätt. Svettning behövdes ju inte så mycket i ett kallare klimat och denna typ av häst är mer programmerad för att hålla värmen än för att göra sig av med den.
Den tjocka manen och svansen skyddar också mot den kalla vinden och låga temperaturer.
Svansen bärs lågt för att skydda den tunna huden mellan benen.
De små öronen minimerar också värmeavdunstning .
Ett stort huvud med relativt långa passager för luften att andas in igenom och små näsborrar (ofta delvis stängda) skyddar hästens lungor från att skadas av riktig kall luft, de små näsborrarna släpper in en mindre mängd luft och den långa passagen genom luftstrupen hjälper luften att hinna värmas upp innan den når lungorna.
Malins Euphori 