Bättre sent än aldrig

Att få sitta upp på en välutbildad dressyrhäst har ju alltid varit bland de häftigaste man kan göra enligt mig, speciellt också om man hittar en fin kommunikation.

Jag minns en gång vi var ute och letade häst, tror jag var kring en 18 år och vi hade tittat på flera olika hästar i Stockholmstrakten, tyvärr var den ena värre än den andra och vi var ganska modfällda när vi stannade till vid Västerbo Stuteri på vägen hem, som av en slump fick vi ett tips om en häst inte så långt därifrån som skulle vara fin och en tjej fixade så vi fick komma dit och provrida.

Vi hade dock ingen koll på vart vi skulle , var det var för häst eller vem vi skulle till. Det visade sig vara en mycket känd dressyrryttarinna vilket mitt ”entourage” just då förstod, ( det var ett gäng dressyrdomare däribland mamma som varit på domarkurs) medan jag varit med pappa och tittat och provridit ett antal dressyrhästar.

Tur kanske för mig att jag inte fattade så himla bra vem jag hade hamnat hos, för då kanske man hade blivit mer spänd, hästen var iallafall en valack på drygt 170cm och hade tävlat en del upp till Intermediere och kunde det mesta, mycket välriden och jag tror han skulle säljas för ryttaren tyckte han var lite för stor.

Åh vilken fantastiskt häst det var att sitta på, mjuk alldeles lagom storlek och lyhörd, gjorde allt man bad honom om. Jag minns att jag hade ingen större erfarenhet av byten i serier, hade väl ridit ”singel byten” och nån gång lyckats byta i vart fjärde i något som mer liknade ett flygande fläng.

Hon som ägde hästen skickade in mig på diagonalen för att byta i vart fjärde och jajamen grejade de på första försöket och lugnt och fint med bibehållen balans, inget som helst rus.

Sen skickade hon i mig på diagonalen för att byta i vart tredje, plättlätt, det var verkligen så enkelt, fantastisk häst. Det blev passage och lite allt möjligt och saker jag aldrig gjort, bara sett på tv och föreställt mig hur det skulle kännas bara funkade.

På den tiden var det lite så att om man sa att man var från Norrland så var det detsamma som att man oftast inte hade koll, man blev liksom inte alltid tagen på allvar och jag minns att ägaren till hästen blev rätt förvånad att en långsmal, speta på 18 år, helt utan nån större erfarenhet av dressyr på högre nivå än LA från Norrland kom så bra överens med hästen direkt.

Det var en ridtur jag minns för allt var så enkelt, tyvärr var ju prislappen för hög för oss, vi hittade så småningom en annan häst, det roliga var att tiden gick och efter flera månader ringde ägaren upp oss och frågade om vi fortfarande var intresserade för den hade inte blivit såld och priset gick att diskutera väldigt mycket, det var visst många som provat den men det hade inte blivit något mer och efter vart tiden gick så hade hon tänkt på att det funkat så bra mellan mig och hästen så hon hörde ändå av sig till oss.

Tyvärr hade vi ingen möjlighet och hästen såldes så småningom till en kille vill jag minnas, för hade lite koll på den i ridsportförbundets resultatkalender.

Det var en häst att minnas och vara tacksam över att man en gång fått sitta på. Efter detta har man ju ridit en hel del olika välutbildade hästar som ändå har varit mer eller mindre lätta att rida och att sitta på och det är ändå den där känslan av lätthet som är så häftig och som uppstår när det verkligen klickar mellan häst och ryttare.

Det blev ju en lång utläggning det här och vart vill jag komma, jo just den här känslan av mjukhet,hästens rörelser och kontakt att det känns lätt,när man dansar tillsammans, ni vet det där som man känner men som inte är så lätt att sätta ord på.

Trodde denna form av aha upplevelse bara hörde ridarbetet till men idag fick jag en aha upplevelse med Desideria, hon upplevs ju som en rätt cool häst i det mesta så det har gjort att jag inte uppfattar henne som spänd, hon tittar inte på saker när man är ute och kör, det är bara det där med att hon vill ha huvudet väldigt högt och vi har martingal och jobbar mkt med hennes huvud position i vardaglig körning.

Hon är sällan speciellt het heller så man uppfattar inte henne som speciellt spänd. Det är svårt att veta för en del är inte spända så det märks speciellt mycket utåt, lite mer introverta.

I vilket fall fick jag en ingivelse i förra veckan om att sätta på henne Fenwick huvan. Har kört henne efter det och inte märkt någon större skillnad förrän igår. Hela hästen var mjuk avspänd, gick lågt med huvudet redan från början, genomsläpplig i kroppen och sänkte sitt ytterligare i körningen och frustande förnöjt ett flertal gånger, precis på samma sätt som när en lite spänd häst kommer ner i formen och slappnar av vid ridning.

Ibland vill man slå något hårt i huvudet på sig själv för man är så trög…borde kommit på detta för längesedan, det beror nästan alltid på spänningar att hästen vill gå för högt med huvudet och man får jobba med att lägga ner dem, så jag tycker jag borde kommit på det lite tidigare och provat Fenwickhuvan, men bättre sent än aldrig.

I vilket fall så dansade hon fint framför vagnen igår och jag hoppas det fortsätter på det spåret.