Läste denna berättelse nyligt och tänkte att denna vill jag dela med mig av, den handlar om dömande, både av andra men också om att döma sig själv, vilket jag tror många gör, det är lätt att vara uppmuntrande mot andra men ibland tror jag många har svårt att vara snälla mot sig själva, här kommer lite pepp:
Jag kommer, lärare, för att jag känner mig så liten, som om jag inte har styrka att göra något. De säger att jag är värdelös, att jag inte gör något bra, att jag är klumpig och väldigt tramsig. Hur kan jag bli bättre? Vad kan jag göra för att de ska värdera mig högre?”
Läraren sade utan att se på honom:
Jag är väldigt ledsen min pojke, men jag kan inte hjälpa dig, för jag måste lösa mitt eget problem först. Kanske därefter.”
Och efter ett långt uppehåll tillade han:
”Om du vill hjälpa mig kan jag lösa detta problem snabbare och sedan kanske hjälp dig.”
”Jag… jag skulle gärna hjälpa er, lärare”, tvekade pojken, men han kände återigen att han nedvärderades och att hans behov försummades.
”Bra”, sade läraren.
Han tog av sig en ring han burit på ett av fingrarna på sin vänstra hand och gav den till pojken samtidigt som han tillade: ”Ta hästen utanför och rid till marknaden. Jag måste sälja denna ring eftersom jag måste betala en skuld. Du måste få det högsta möjliga priset för den, men acceptera inget mindre än ett guldmynt. Gå nu och återvänd med pengarna så snabbt du kan.”
Pojken tog ringen och begav sig iväg. Så snart han anlände började han erbjuda ringen till köpmännen. De såg på den med intresse tills pojken sade priset han ville ha för ringen.
När pojken nämnde guldmyntet skrattade vissa medan andra vände sig bort från honom, och endast en gammal man var vänlig nog att ta sig tid att förklara att guldmyntet var för mycket för en ring.
Ivrig att hjälpa erbjöd någon honom ett silvermynt och en kopparpanna, men pojken hade instruerats att inte ta emot mindre än ett guldmynt, och avfärdade erbjudandet. Efter att ha erbjudit smycket till varje besökare på marknaden – fler än hundra personer – och nedslagen av sitt misslyckande, satte han sig på hästen och återvände.
Pojken skulle ha älskat att ha haft det där guldmyntet, så att han kunde ha gett det till läraren för att frigöra honom från hans oro och sedan motta hans råd och hjälp. Han steg irummet.”Lärare”, sade han. ”Jag är väldigt ledsen, men det är inte möjligt att få vad du bad mig om. Kanske kunde du få två eller tre silvermynt, men jag tror inte att jag kan lura någon angående ringens sanna värde.” ”Vad du sade är så viktigt, unge vän”, svarade läraren med ett leende. ”Vi bör först veta det sanna värdet hos ringen. Ta hästen igen och gå till juveleraren. Han om någon borde väl kunna bedöma dess sanna värde. Säg till honom att du vill sälja ringen och fråga hur mycket han kan ge för den. Men det spelar ingen roll vad han erbjuder dig; sälj den inte till honom. Kom tillbaka hit med min ring.”Pojken satte sig åter på hästryggen. Juveleraren undersökte ringen i ljussken, tittade på den genom sitt förstoringsglas, vägde den och sade till slut: ”Säg till läraren pojk, att om han vill sälja den nu, kan jag inte ge honom mer än 58 guldmynt för denna ring.” ”58 mynt?!” utbrast pojken.Ja”, svarade juveleraren. ”Jag vet att med tiden kan vi kanske få runt 70 mynt, men jag vet inte… om försäljningen är brådskande…”Pojken sprang exalterat in i lärarens hus för att berätta vad som hänt.Sätt dig ned”, sade läraren efter att ha lyssnat på honom. ”Du är som denna ring: en juvel, värdefull och unik. Och som sådan kan endast en expert verkligen värdera dig. Vad sysslar du med när du går genom livet och agerar som om vem som helst kan veta ditt sanna värde?”Och efter att ha sagt det satte han tillbaka ringen på fingret.En tänkvärd historia….
Malins Euphori 