Läste på Hippson om en hoppryttare som alltid ler när hon rider för då ler hästarna tillbaka…och jag kom att tänka på det att vi påverkar ju hästarna extremt mycket med hur vi är men blev lite full i skratt när jag sen tänkte på hur hästarna i sin tur även påverkar oss, det är ju ingen slump att hästar används mer och mer inom olika former av rehabilitering.
Om en häst skulle kunna le så skulle Musse göra det hela tiden när man kör, där känner man en helt otrolig glädje i tömmarna och de smittar. Sjukt tråkigt väder i dag till exempel, regn och en dimma som ett våtkylande täcke och det är knappt ljust ute men jag kände mig överlycklig i det närmaste när jag kom tillbaks från en tur med Musse, en smittande glädje från honom men också att det kändes så bra, en helt ny spänst i hela hästen som om livet bara leker.
Jag har dock märkt att det hänt något i kroppen på hästen bara den senaste veckan för de där yogaliknande övningarna vi gör har han tyckt varit lite besvärliga och det har varit lite kort och stramt här och där, men efter starten sist gör han övningarna. prickfritt och fått in precis rätt teknik så det blir bästa effekt och han är jättenöjd, tuggar och smaskar förnöjt.
Det är verkligen spännande att se allt som händer…
Malins Euphori 