Det gick inte att undvika denna titeln, det var ett av min pappas favorituttryck och jag hörde både rösten och och det efterföljande garvet när jag skulle komma på en titel. Jag kom att tänka på en upplevelse när jag skrev om rädsla i helgen som var och om att behålla lugnet när det stormar runtomkring.
För ett antal år sedan reste jag till USA och vi skulle landa på flygplatsen i Miami, det blev ett hiskeligt oväder och vi tilläts inte landa, vi fick vara kvar i luften ett tag och vänta på att det skulle lätta men det gjorde det inte och sen fick vi som inte plats att landa då schemat spruckit och vi skulle flyga upp till Orlando istället och landa där och när vi precis kommit ner på marken så gick strömmen på planet och vi fick inte gå ur och det var 40 grader varmt och ingen AC, allmänt strul och sen tror jag vi höll på i några timmar för att ta oss igenom Customs.
Det var en irritation bland passagerarna utan dess like och flygbolaget skulle ordna med buss ner till Miami, men den kom aldrig och det var ett gäng snubbar som började leva rövare på allvar och stämningen blev minst sagt hotfull, många var trötta, hungriga och allmänt lessa och så det spädde ju på det hela.
Jag hade under resans gång lagt märke till att ibland passagerarna fanns en tvättäkta munk , han var klädd i en lång kåpa och fotriktiga sandaler. Kan inte säga varifrån han kom men han såg ut att komma någonstans från Asien. Det är ju inget man ser varje dag som infödd Sundsvallsbo så det fångar ju helt klart ens intresse. Det var en gammal man men med en värdighet och grace i rörelserna som det inte gick att ta miste på.
Mitt i det allmänna kaoset vi befann oss i utanför flygplatsen med barn som grät och skrek och desperata föräldrar som försökte trösta dessa, ilskna och upprörda män som skällde och gormade och började vifta med knytnävarna där de kom åt så gick den här munken ut på gräsmattan och började med någonslags meditation under rörelse, han gick som i ultrarapid, satte ner tån rullade sakta ner fotbladet och satte i hälen. Lyfte den andra foten sakta tog ut steget framåt men exakt precision och satte ner tån. Varje steg exakt,långsamt och tog ut varje moment i rörelsen . Det var häftigt att se mitt i allt kaos som var runtomkring var han bara helt koncentrerad på de rörelser han utförde, ingenting i det yttre störde på något sätt honom. Det var verkligen mindfullness på hög nivå. Att bara betrakta honom gjorde att jag själv inte drogs med i den oroliga stämningen.
Det är lite så jag tänker ”where your focus goes your energy flows” Det är väl precis så vi måste göra ta steg för steg och hålla fokus på vart vi ska, det är förmodlingen viktigare nu än någongång innan som vi har upplevt i ett såpass skyddat land som vi ändå lever i.
Det var allt för denna gången, over and out 💕
Malins Euphori 