Det är en sak man har fått lära sig att såväl glädje som sorgeämnen kommer och går. I ons eftermiddag så går jag först ut med hö till hästarna och allt är lugnt, går tillbaka till stallet och hämtar lite annan mat och när jag kommer till Zoot så ser jag att något är fel, han vill inte röra sig ur fläcken, tänker först att det är en korsförlamning eller något för det syns ingenting någonstans på hästen, men icke när vi väl fick honom att röra sig var han bortom blockhalt, ingenting i hovarna så inget sånt.Känslan var ändå att det var något vid bog/ armbåge och vi får tag på en veterinär som ska komma men det blir diverse akutfall osv så det drar ut på tiden och sen börjar bogen svälla i riktigt rejält, distriktsveterinären kunde inte göra så mycket annat än ge smärtstillande vilket känns som det viktigaste ändå i det skedet. Så småningom lyckades vi baxa in honom i stallet, stackaren.
I detta läget skulle vi invänta morgondagen för röntgen men det var viktigt att han inte skulle lägga sig nerpå natten med tanke på komplikationer som skulle kunna uppstå så jag spenderade natten i stallet för att hålla koll.
Trots de tråkiga omständigheterna var det ändå rätt intressant att vara där på natten och se vad flocken faktiskt gör när man inte är där, även om det inte var helt autentiskt när man trots allt är där, men ni fattar vad jag menar, jag satt hos Zooten och vi hann prata om ditten och datten, Desideria låg ingenting på hela natten hon tog på sig vaktrollen och stökade inte omkring det minsta lilla, Musse låg faktiskt och sov hela tre gånger under natten och däremellan stod han med huvudet ut och visade sitt deltagande, Chippen som står bredvid stökade inte heller minsta lilla utan stod andäktigt bara närvarande på sin sida mest hela tiden , han tog dock en tupplur på morgonkulan.
Varken Fair eller Tekna gjorde något som helst väsen ifrån sig och de låg ner och sov i två omgångar och därimellan stod de med huvudena ut och bara var med. Det var med andra ord stillsamt. Zooten fick mer medicin på morgonen och vi skulle göra ett försök att antingen få ut någon med röntgen eller ta oss iväg. Dock satt skadan på ”fel” ställe så de inte skulle gå använda portabel röntgen så högt upp och att försöka köra iväg med honom gick inte heller. Det fanns inte så mycket att göra och dålig prognos och med täta kontakter med vet så blev det tillslut så att han fick somna in på eftermiddagen, det gick väldigt lugnt och stilla till så det kändes tryggt, Både Molly och jag var med. Stark gjort av henne tycker jag ❤️. Det känns alltid väldigt viktigt för mig att vara med, hästar är så fina följeslagare och de ställer alltid upp på oss människor så det känns faktiskt som det är det sista man kan göra för dem. Jag tror jag har det med mig lite från barnsben för jag fick ganska tidigt följa med pappa när han skulle iväg och ta bort någon häst och är tacksam för det idag för man fick veta hur det var och gick till då kunde man inte bygga upp egna ”skräckscenarior” om hur det skulle vara. Tacksam för det, pappa var också lite av den i byn som kunde åka med hästar åt andra när de behövdes och det gick visst också i arv för ett tag åkte även jag med hästar åt några i byn och även ridskolan.
Det var en sorglig dag och jag kommer sakna den glada uppsynen och den otroligt snälla hästen men är samtidigt tacksam över de nya saker som jag halkade in på för att kunna hjälpa just honom med sin kropp. Det finns ju som sagt människor som tro att det här med travhästar bara är en industri och att det bara handlar om pengar osv, det är tyvärr ofta så det framställs på ett negativt sätt och det är så trist, jag har haft både tävlingshästar inom tid och trav och för mig har alltid varje relation till en speciell häst varit unik och det har aldrig haft att göra med om den är ett varmblod, halvblod eller för den delen kallblod , relationen bottnar i att man jobbar tillsammans i vad man nu än gör och eftersom jag ofta jobbar till stor del med fräschören och deras problem så blir det ofta en nära relation på kort tid och precis som människor har ju hästar olika personligheter som är mer eller mindre lätta att tycka om, vissa är svårare att komma in på livet än andra men en sak är säker och det är att de där man får kämpa lite extra med och som utmanar dig är helt klart de bästa lärarna för de får dig att tänka i andra banor och utvecklas.
Man har ju varit med om tidigare när det vid någon olyckshändelse blivit så att man hastigt fått tagit bort någon häst att det faktiskt blir väldigt dämpad stämning i stallet ibland det andra hästarna och de kan se väldigt frågande ut varför allt inte verkar vara som vanligt och jag var faktiskt lite bekymrad för boxgrannen Chippen igår men det kändes genast mycket bättre i morse när allt verkade lugnt i stallet och Chippen ganska tydligt visade att den oron var obefogad. Han dansade ut i hagen och blev riktigt uppspelt och satte svansen i vädret när det kom en och körde förbi, han brukar inte direkt göra många knop varken på väg ut i hagen eller ute i själva hagen. Döm om min förvåning för jag hade tagit med hans höpåse i andra handen , den var jag tvungen att släppa för han var verkligen på hugget, väl ute i hagen var det diverse bocksprång och bakutsparkar blandat med frenetiskt rullande. Så han talade ändå om att jag är mer än ok.
Och till dem som inte kan fatta det här med varför man är så hästbiten trots att det inte alltid är en dans på rosor direkt så har jag bara en sak att säga , ett citat av (med reservation för stavningen) Nietsche som i princip sammanfattar det hela,
”Och de som sågs dansa betraktades som galna av dem som inte kunde höra musiken.”
Stor kram på er fam Eriksson/Julander ❤️🦄
Vill också passa på att önska alla en Glad Midsommar 🇸🇪🌞🌿🍓🎉🌻🌈🧚🏻
Malins Euphori 