Ja jisses vad tiden går fort , man har dock en tendens att glömma bort det det i slutet av november om ni förstår vad jag menar…
Det har varit en bra helg, så glad för att Lille Skutt ( läs Tekna )var så duktig igår i provloppet och allt har sett bra ut efter. Igår var nog första gången man såg på banan det man har sett hemma i träning inte en massa spänningar och sånt som hindrar. Det var så roligt också att se henne efter loppet när hon kom lugnt skrittandes till stallet och liksom hela hennes väsen utstrålade självförtroende 😎 det var det som gjorde mig mest glad de vet ju inte om att det är en träningstävling, äre race så är det…Sen finns det väl de som tycker att det är fjantigt att bli så glad över ett simpelt provlopp och ” Frankly my dear I don’t give a damn ” som gammal dressytränare så vet jag att de flesta framsteg kommer i små steg och det brukar vara de stunderna ,de små guldkornen som fick både hästar och ryttare och växa och det är det som lägger grunden för fortsatt utveckling inom vad man än sysslar med. Att känna att man inte duger eller att man bara gör fel det har inte direkt fört någon framåt om man säger så… självförtroende är a och o både när det gäller fyrbenta och tvåbenta.
I helgen har vi haft besök av Camilla och Simon, Simon är en 5 årig arabvalack och en mycket trevlig bekantskap.
Kan höra konversationen framför mig när de andra hästarna frågade honom vad han jobbar med?
-Jobbar och jobbar… matte tycker jag ska bli dressyrhäst svara Simon
-Åhå svarar Tekna, – Det tror jag vart hört talats om de är de där som BARA springer liksom runt runt.
– Lite så men ni som är travhästar ni springer väl verkligen runt runt! svarar Simon.
-Jo det gör vi ju men vi ska ju typ springa fort och du ska väl BARA springa fint- säger Tekna.
-Precis! svarar Simon och knycker lätt på nacken:
-Och det är inte sa bara ska du veta ,man ska ju böja på nacken å så där, det behöver ju inte ni göra så ofta…
Det är då Desideria kliver in i diskussionen,
– Hmpf Vadå inte så ofta, jag har nog minsann fått lära mig att böja på nacken, jag tävlar ju t om utan checkrem. Jag brukar få utstå sån där dressyrträning emellanåt , vad det nu ska vara bra för….
Nästa att ge sig i samtalet är Shippen, som lite nonchalant och världsvant tillägger:
– Äh Same same, jobb som jobb jag har ju gjort både och jag är nog lite värst ändå jag kan ju till och med hoppa hinder , det ni…
Jamen ungefär sådär kan man ju tänka sig snacket går…
Det har alltid fascinerat mig lite just det där med olika raser och olika jobb hästarna har, en gång hade vi ett halvblod som gick på ett riktigt stort bete , närmare 50 hästar och alla var varmblodston utom tre (halvblod) och det tog inte många timmar förrän de tre halvblodsstona hade en egen liten utbrytarflock. På den tiden var ju varmbloden frysmärkta men jag tror inte det var det som de hade koll på om man säger så…
Malins Euphori 