Igår lyckades jag titta på en hästfilm som jag tänkt se länge men det inte blivit av. En historia om en fantastisk häst, fantastiska människor och en inte direkt spikrak väg mot toppen, en väg kantad av framgångar,i en salig blandning med förluster och misslyckanden.
Historien om Jappeloup känner väl de flesta till, den lilla svarta , franska hästen med travarblod som kom att bli en av världens bästa hopphästar och filmen är mycket sevärd och inspirerande, som jag ser det. Pierre Durand gjorde en hel del misstag i början på de stora tävlingarna och pressen var inte direkt nådig och sen alla de vassa tungor och belackare som alltid finns runtomkring de som försöker ta sig någonstans här i världen gjorde inte hans tillvaro enkel,
Hästen var ju fantastisk på att hoppa men ofta är det ju så inom de flesta grenar att de där hästarna som verkligen är något extra inte är speciellt enkla och som jag förstår det var det också en sak som ryttaren fick brottas med att man helt enkelt tyckte att hästen var för bra för honom och den tror jag det finns fler dom kan känna igen sig i, vem har inte fått höra :
-Den där hästen ä är ju bra, lämna den till en riktig tränare:ryttare så ska du nog få se att det blir resultat… tack för den 🙂 , tänk om man skulle fått en slant för varje halvdryg , okonstruktiv kommentar man fått i sina dagar så hade man behövt ha en spargris i storlek med Ikeas centrallager, hihi.
Men Pierre gav inte upp och ett avsnitt i filmen som jag tycker är intressant är när skötaren till hästen faktiskt säger åt ryttaren att han måste bygga en relation med hästen för att det ska gå bättre och tillsammans gör dom det. Just det där är en liten del i filmen men en av de delar som fångade mig mest, det de gör där är det vi ser mycket av nu, titta på Peder Fredricson tex, där finns det tänket, relation för prestation helt klart.
Det finns en bild på Isabell Werth också som jag tycker är väldigt talande. Tror bilden är tagen efter hemkomsten från stort mästerskap och Isabell Werth har ju så många medaljer från mästerskap och är världens bästa och det tycker jag gör detta denna till den härligaste bilden av allt.
Det var ju faktiskt inte långt ifrån att Jappeoup såldes för stora pengar vid ett tillfälle då Pierre var nära att ge upp, det blev en del komplikationer vid försäljningen och i samma veva dör också Pierres väldigt stöttande far och han beslutar sig för att behålla hästen.
Oerhört ledsamt och tragisktpå samma gång men det är ändå intressant att se hur allting ändras i och med det , alla dessa saker i livet vissa bra andra bara tragiska men som ändå gör att vi fattar andra beslut, väljer nya vägar, De sakerna skulle vi förmodligen aldrig uppleva om det inte kom de händelser som ruskar om våran tillvaro i grunden och det tycker jag är en sak som är trösterikt och något som vi kanske behöver försöka komma ihåg just då när vi står där mitt i förödelsen när allt tycks ha rasat runtomkring oss.
Något som också kommer fram i filmen är att Pierre har ett fåtal människor runt som som stöttar honom i vått och torrt men samtidigt inte räds att säga sanningen när det behövs och för ett tag sedan lyssnade jag på en podd med Jonas Gardell där han sa en sak som jag tycker var så bra, något i stil med att välj ut ett fåtal människor , dem som står dig bi när det verkligen behövs , de kan vara bara en kanske två har du tur 3 st som du litar på och fråga dem om du behöver råd och strunta i överhuvudtaget i vad alla andra säger.
Sådan här historier som just denna här om att allt är möjligt och om att resa sig igen som är så viktiga , de som ger hopp.
Nu menar jag ju inte att alla ska gå ut och försöka vinna OS-guld eller så utan jag tänker mer att vi alla har möjligheten att vara hjälten i vår egen film, det vill säga vårt eget liv oavsett vad det nu är vad som vi är intresserade av eller vill göra. 🦄
Sen säger jag bara… se filmen 👍
Malins Euphori 