Att man hittar upp på hästryggen igen efter lång tid, efter att jag slutade ha ridhästar och tävla har jag verkligen inte haft något helst sug efter att rida , gjorde ett undantag för några år sedan med Desiderias brorsa som verkligen behövde arbeta med annat och var ju över 170cm så han passade mig bra storleksmässigt. Det var trevligt men gjorde nog det mest för att han behövde det.
Ha funderat del på varför jag helt kunde sluta och inte känna någon som helst sug efter något som ändå varit så stor del av livet och funderat på om det aldrig kommer att komma tillbaka. Naturligtvis var det nog mycket som spelade in då, pappa var ju sjuk och sjukdomen tedde ju sig på så vis att det blev ganska rörigt både för honom själv och för oss runtikring och det pågick ju i några år plus allt annat som ibland hör livet till.
Jag tänker också på allt som skrivits sista tiden om utmattning i hästvärlden som nog är betydligt mer utbredd än vi tror, det är toppen tycker jag att det har börjat lyftas upp till ytan mer och mer och jag tyckte Åsa Elmroth hade skrivit en lysande text om detta häromdagen. Det finns en länk till denna härunder med förhoppning att fler ska få ta del av den.
https://www.travronden.se/asikter/kronika/asa-elmroth/ensam-ar-stark-det-ar-bullshit
Bara plötsligt här i veckan så bara -Näe nu vill jag faktiskt rida , dvs undrens tid är ännu inte förbi… Hade sparat ett par gamla cavalloridbyxor som jag nog skulle tippa på har ca 15 år på nacken , ett par shortchaps som vid det här laget var torrare än sandpapper, hoppsadeln jag sparat funkade och införskaffade ett par tyglar till i fredags sen var vi good to go…
Snälla hästar och tackade ödmjukt prinsessan för att hon ville bära runt på mig en stund. Och My God de här hästarna kan verkligen skritta, som ett sjöslag ungefär🚢
Ser framemot träningsvärken imorrn.
Malins Euphori 